Vad är fiber?

fiber_540x200

Optisk fiberkabel är den i särklass mest tillförlitliga och snabbaste anslutningen till Internet vi känner till idag. Fiberkablar består av hårstråstunna glasfibrer som skickar signaler med hjälp av ljuspulser. I och med nyttjande av ljussignaler kan stora mängder information skickas långa sträckor med ljusets hastighet. I varje ände av kabeln finns så kallad aktiv utrustning som skickar och tar emot signaler. Ljussignalerna omvandlas till elektriska signaler i den aktiva utrustningen.

Det finns inte några direkta begränsningar i hur mycket data som kan skickas genom en fiberkabel. Hastigheter om 40 000 Mbit/s (40 Gbit/s) är idag inga problem och tester på 1 000 000 Mbit (1000 Gbit/s eller 1 Tbit/s) har gjorts med lyckat resultat. Det är med andra ord ingen överdrift att påstå att fiberkabel är en framtidssäkrad investering.

Några starka argument för optisk fiberkabel:

  • den optiska fiberkabelns överlägsna kapacitet, den enda teknik vi idag känner till som kan ge hastigheter överstigande 1 Gbit/s
  • den optiska fiberkabelns nyttjande av ljussignaler motstår i hög grad den dämpning och förvrängning av signaler som sker av elektriska signaler i koppartråd och det räcker därför med en sändare utan förstärkare som förbrukar lite elektricitet
  • den optiska fiberkabeln är billigare än koppartråd och oberoende av avstånd med möjlighet att leverera tjänster med samma hastighet och kvalitet till alla oavsett hur långt från en telestation man kopplar in sig
  • den optiska fiberkabeln är tunnare än koppartråd och tillåter således fler fibrer buntas i en kabel, relativt koppartråd med en given diameter, vilket i sin tur gör plats för fler möjliga anslutningar
  • optiska ledare är svåra att avlyssna eftersom de inte avger elektromagnetiska fält på samma sätt som elektriska ledare gör.

Andra tekniker
ADSL 
(Asymmetric Digital Subscriber Line) skickar signaler med hjälp av elektriska pulser i en kopparkabel och använder ett frekvensområde över det som används för telefoni. Fördelen med ADSL har varit möjligheten att utnyttja befintlig infrastruktur men eftersom den inte var gjord för överföring av datatrafik i höga hastigheter finns stora begränsningar i dess kapacitet såväl som tillförlitlighet.

ADSL är gjord för att ge högre hastighet nedströms än uppströms och ställer till problem för användare som behöver skicka stora mängder data. ADSL är i hög grad avståndsberoende och signalen tappar i styrka med att avståndet ökar. Många kopparledningar sitter dessutom ofta luftmonterade på landsbygden med skarvar på flera ställen mellan telefonstationen och användarna. Det gör att kopplingen lätt påverkas vid förändringar i temperatur och luftfuktighet som i sin tur kan orsaka avbrott i tjänsterna.

Vid ett avstånd om ca 3,5 – 5,5 km till telestationen kan ADSL erbjuda 2 Mbit/s nedströms och 0,8 Mbit/s uppströms. Vid ca 3 km till telestationen ökar kapaciteten till 8 Mbit/s nedströms och 0,8 Mbit/s uppströms. Under 2,5 km till närmaste telestation kan 12 Mbit/s nedströms och 1,2 Mbit/s uppströms erhållas och vid avstånd under 1,5 km till telestationen 24 Mbit/s nedströms och 2,4 Mbit/s uppströms.

VDSL (Very High Bitrate Digital Subscriber Line) är en nyare standard som bygger på ADSL-tekniken. Med VDSL kan hastigheter upp till 100 Mbit/s uppnås men är precis som ADSL mycket avståndsberoende. För att kunna få maxhastighet får avståndet mellan telestationen och telefonjacket inte vara mer än 800 meter.

Mobilt Bredband avser allt som oftast teknikerna 3G och 4G. 3G är i Sverige i stort sett synonymt med UMTS-tekniken och 4G med LTE-tekniken. 4G annonseras ofta som en teknik som kan ge upp till 100 Mbit/s, något som är svårt att garantera i praktiken eftersom hastigheten i stor utsträckning beror på avstånd till masten, terräng och antalet användare som nyttjar tjänsten samtidigt. Mobilt bredband bygger på radiosignaler som gör det känsligt för störningar från väder och vind.